Cappellano vs Roagna - Dolcetto

Äntligen har den här veckan passerat så att vi kan få njuta av del två i vår battle mellan två stora, egensinniga traditionalister från Piemonte. Cappellanos dolcetto från 2009 ska avnjutas tillsammans med Roagnas dolcetto från 2008. Den första inköpt i Alba för 10 euro och den senare inköpt på SBs beställningssortiment för 137 kr.

Maten är en klassisk ragu med färsk tagliatelle som fått stå och puttra någon timma innan det hela tar fart. Dessutom slängde vi in några färska ravioli fyllda med spenat, ricotta och vitlök.

2009 Cappellano har söta drag av mogen frukt och kryddiga fat samt ett initialt stick av parfym. Redan på doften går det att placera vinet i klassiska Piemonte. I munnen dyker oväntat upp en frisk körsbärsattack ackompanjerad av tydliga men inte motvilliga tanniner. Riktigt saftigt och gott, kräver inte mycket av dig som provar, dricker eller bara njuter. Känns som ett riktigt somrigt vin och man funderar mest över kommande tillfällen att njuta detta elixir.

2008 Roagna är mer seriös och i näsan dyker jordiga, murriga toner upp tillsammans med drag av mintpastiller. Allt svävande över en elegant och inte alltför kraftig doft av mörka körsbär och plommon. I munnen händer det saker. Här finns en kropp som pendlar mellan graciös och stram. Syrorna är först lite snipiga. Tanninerna breder ut sig, men den härliga, lite lyxiga frukten håller allt uppe på tårna utan att tippa över åt något håll.  De murriga tonerna växer alltmer. Här är det snarare mat än somrig fördrink som gäller. Gärna om ett par år, vilket är ovanligt för en dolcetto.

Hur det passade till maten? Vi var delade. Själv föredrog jag Cappellano. En klassisk, lättdrucken dolcetto med charm och tryck. Gärna på italienskt sätt i små dricksglas nästa gång. Fru VVE ansåg att den mer eleganta och lite mer krävande Roagna passade bättre. Överens var vi däremot om att till raviolin så satt Roagna som en smäck.

Vi springer inte benen av oss efter något av vinerna. Men det vore intressant att lagra ett par av Roagnas dolcetto och se vad det kan prestera framåt 2014-16. Men det är tveksamt om de får chansen att ligga så länge hos oss iallafall....

Cappellano vs. Roagna - Barbera battle!

"Dessa viner ska drickas med varandra,  och inte mot varandra", konstaterade Ingvar på Billigtvin. Det gav mig en ytterligare boost att låta dem blomma ut, sida vid sida, med varandra till passande mat. Ikväll vankades det fylld, bankad rostbiff med mandelpotatismos. Fyllningen var en mix av dijon, pepparrot, creme fr, chorizo mm. 

Under de senaste åren har vi frekventerat Piemonte och området mellan Castiglione Falletto och Serralunga d´Alba vid ett flertal tillfällen och vid varje tillfälle har framförallt Cappellanos mystik tätnat. Bakom skylten och det täta staketet står ett antal Volvo-bilar men möjligheten till besök är nästintill obefintlig. Vinerna bedöms inte av Robert Parker enligt önskemål och det är hart när omöjligt att hitta en flaska att köpa.

Inne i staden Alba hittade vi en vinoteka som sålde några av de "enklare" tappningarna och vi köpte på oss av både dolcetto och barbera. Ikväll ska vi låta Cappellano avnjutas i sällskap av en annan traditionalist - nämligen Roagna.

2005 Cappellano Gabutti Barbera d´Alba öppnar i glaset med en blommig, mörkfruktig doft. Det finns en liten, kanderad sötma som påminner om kvittenmarmelad som också återkommer i smaken. Vinet mjuknar i glaset och övergår efterhand i klassisk barbera-frukt, istället för den allt för vanliga vanilj-sötman). Vinet påminner om Azelias lagrade barbera men utan överdrifter i ekbehandlingen.

I munnen är vinet mörkfruktigt härlig med gedigen syra. Tanninerna är dock oerhört avslipade. Ikväll var detta mitt favoritvin. Mycket tack vare den insmickrande känslan av barbera-sötma som kommer av en frukt som ger uttryck av mogna plommon.

Vin nummer två var 2006 Roagna Barbera d´Alba och finns att beställa på SB för 199 kronor till skillnad från tidigare vi som kostade 11 euro på plats i Alba, Piemonte, Italien.

Doften är initialt rå och skitig med mörka plommon som kommer fram allteftersom. Det är ett mer stringent vi med toner av charkuterier och salmiak.

I munnen är salmiak-attacken det första man känner igen efter den den inledande fruktpuffen. Man anar tanninerna som snabbt försvinner. Vinet ger en härlig munkänsla men utan de riktigt höga fruktnoterna. Efter en stund i glaset dyker svampdoften upp och vinet är lite kärvare eller kraftigare än kollegan från Cappellano. Att vinet kommer från klassiska Barolo är inte att ta miste på. Det här är ett seriöst vin för den som uppskattar mineraler, undertoner och nyanser en masse.

Efter en hård vecka i demokratins tjänst kändes det därför befriande att utnämna 2005 Cappellano Gabutti Barbera d´Alba som det vin som vann flest gommar.

Varken liv eller vinval är rättvist - utan bygger på subjektiva bedömningar och preferenser.....  

2008 Pierre Usseglio Chateauneuf du Pape

Efter en vecka där alla våra beställningar gick igenom via SBs nya weblansering finns anledning att fira. Men med minus femton grader på termometern krävs varma grytor och vad passar då bättre än ChdP. Tanken var att sätta korken i den nysläppta 2009 Xavier Chateauneuf du Pape Anonyme. Men snålheten satte stopp och istället upptäcktes några flaskor av 2008 Pierre Usseglio. Då årgången ´08 var ett år som gav viner med kortare livslängd så byter vi vin med kort varsel.

2008:an från Pierre Usseglio var den enda cuveen som släppte detta år och därför finns de bästa druvorna samlade i samma flaska. 80 procent kommer från grenache och resten från syrah, mourvedre och cinsault.

Vinet uppbådar en sådan härlig doft att man ramlar av stolen vid de första djupa sniffen. Frukten är dominerande och består av mogna, söta, svarta körsbär som samsas med inslag av lavender, lakrits och en fantastisk doft av rått kött och charkbod.

I munnen fortsätter vinet att excellera. Men med en något elegantare twist än vad man kunnat ana att den kompakta doftbombmattan. Körsbärsfrukten inleder med efterföljande toner av lakrisal, kallskuret och den där härliga provencalska inslaget som har så många namn - garrigue, rostade kryddor, grusdamm eller helt enkelt Chateauneuf. Syran är högre än väntat, vilket passar perfekt till maten. Tanninerna lämnar ett litet bett som också bidrar till en komplett känsla av kraft och elegans i förening.

Nu står vi oss gott mot både kyla och Melodifestival.

2002 Tahbilk Marsanne

För ett antal år sedan, i begynnelsen och uppbyggnadsfasen, av vårt vinintresse och tillhörande vinkällare inkötes ett antal viner runt hundralappen med potential att utvecklas på rygg. Tahbilk Marsanne tillhörde den skaran viner. Nu har 10 år gått sedan detta vin skördades och vi låter korken flyga ur och vinet ner i våra glas.

Marsanne är en svårbedömd historia. Vinet pendlar mellan de feta tonerna från chardonnay och de syrliga inslagen i sauvignon blanc. Samtidigt blandar sig en ansenlig mängd citrus in i leken och en ton av bivax och honung vill också vara med i leken. Men vad är poängen?

Det kan vara riktigt gott till fisk, skaldjur och möter upp fint mot en ceviche. Men det vill inte riktigt lossna.
Frågan om varför man köper detta vin, lagrar det åtskilliga år och sedan är halvnöjd dyker upp.

Är det fler än vi som undrat eller förundrats?